KAMERAN
Exponering betyder utsätta för ljus. Hur mycket ljus som når sensorn (eller filmen i en analog kamera) styr hur ljus bilden. Det är flera faktorer som påverkar detta.
För att bilden ska bli bra - inte för ljus (överexponerad) och inte för mörk (underexponerad) - ska en viss mängd ljus nå sensorn i kameran. Två viktiga faktorer när det gäller detta är bländaren och slutaren.
Bländaren kan liknas vid ett hål där ljuset kommer in i kameran. Bländarens storlek går variera. Ju större hål, desto mer ljus kommer in.
Slutaren kan liknas vid en rullgardin som dras upp en liten stund. Ju längre den är uppdragen, desto mer ljus hinner komma in. Man kallar den stund som slutaren är öppen för slutartid eller exponeringstid.
Okej, det där med rullgardinen var kanske väl förenklat. Du får tänka dig två rullgardiner. En på vardera sida. När den ena öppnas, stängs den andra från andra sidan. De följs åt, men med ett glapp mellan. Annars skulle ena sidan av sensorn få mer ljus än den andra. Och fortfarande är det bara en liknelse.
Med en stor bländare går det fort att få in lagom mycket ljus och med en liten tar det längre tid. Nu tar vi en liknelse igen. Vi ersätter den önskade mängden ljus med en viss mängd vatten, säg 10 liter. Om du har vattnet i en hink går det jättefort att hälla ut 10 liter eftersom hinken har så stor öppning (stor bländare). Har du 10 liter vatten i en vattenkanna med en smal pip (liten bländare), tar det betydligt längre tid för allt vatten att passera.
Det finns alltså ett direkt samband mellan bländare och slutartid. Om du ökar slutartiden måste du minska bländaren och tvärtom. (Läs mer under Bländare och Slutare.)
Självklart spelar det också roll hur ljust det är där du ska fota. En ljus sommardag klarar du dig med kortare slutartid och mindre bländare än en mörk höstafton.
Om en bild blivit lite för ljus eller mörk går den ofta korrigera i ett bildbehandlingsprogram, men kvalitén blir bättre om man exponerar noggrant direkt i kameran. Har delar av bilden blivit så ljusa att de är helt vita går det inte göra något åt det. Man kallar det för att de blivit utfrätta; de är så ljusa att det inte finns någon information kvar i den delen av bilden. Har partier i bilden blivit helt svarta går de inte heller ljusa upp, men det brukar inte störa bildupplevelsen lika mycket som ljusa utfrätta detaljer.
Det finns olika sätt att mäta hur ljust motivet är. Läs i din bruksanvisning hur du gör för att välja ljusmätningsmetod. På en del Canonkameror hittar man inställningen genom att trycka på uppåtpil.
Normalt rekommenderas evaluerande ljusmätning. Det innebär att kameran mäter olika zoner och gör en sammanvägning. Denna inställning kan även kallas multi eller matrismätning. Inställningen passar jämnt belysta motiv och landskapsbilder.
Spotmätning innebär att endast en liten del av ytan mäts. En del kameror mäter mitt i bilden och andra vid fokuspunkten.
Utsnittsmätning mäter ett lite större område i mitten. Spotmätning och utsnittsmätning är lämplig när bakgrunden är mycket ljusare eller mörkare än huvudmotivet och det viktiga är att huvudmotivet är rätt exponerat.
Centrumvägd genomsnittsmätning liknar utsnittsmätning men dessutom görs en bedömning av hela bilden. Mittendelarna av bilden väger tyngst, men du får även med detaljer i bakgrunden.
Vill du styra både bländare och slutare själv är det manuell exponering som gäller. Förutsatt att du lärt dig hur det fungerar, ger det dig en god kontroll över slutresultatet. Ställ programratten på M och sedan ställer du in bländare och exponeringstid var för sig.
På Canon-kameran på bilden ställer man in slutartiden genom att vrida på värderatten. För att ställa in bländaren håller man in AV-knappen medan man vrider på värderatten (vid avtryckaren). En del kameror har olika rattar för bländare och slutare.
I kameran sitter en ljusmätare som visar om bilden är normalt exponerad. Du ser den när du tittar i sökaren och ofta finns det äen en liten LCD-skärm ovanpå kameran som bland annat visar ljusmäaren. Den brukar bestå av ett antal små streck eller siffror samt en rörlig pil eller ett rörligt streck ovanför eller under skalan. För en normal exponering ska den rörliga pilen befinna sig mitt på skalan.
Om du vill experimentera utan att fota på riktigt kan du prova Canons "Play" i läget "Manual (M)".
Om bakgrunden är markant ljusare eller mörkare än huvudmotivet är det svårt för kameran att känna av vilka inställnngar som är lämpliga för att få en lagom exponerad bild. Ett vanligt scenario är att man fotar en människa i motljus. Kameran mäter det starka ljuset i bakgrunden istället för ansiktet, som då blir för mörkt. Det kan också vara så att man är ute efter en viss effekt med ljusa eller mörka bilder. Du kan då använda dig av exponeringskompensation för att "lura" kameran att släppa in mer eller mindre ljus.
För att öka ljusinsläppet ställer du in exponerinskompensationen så att markören hamnar till höger om mitten. För att göra bilden mörkare ska markören vara på vänstra halvan. På Canon-kameror ställer du in det genom att hålla inne Av-knappen och vrida värderatten vid avtryckaren tills markören hamnar på önskat kompensationsvärde.
Bilden visas en kort stund när du tagit den. Vill du titta på den sedan brukar det finnas en liten "playknapp" som du kan trycka på för att den ska visas på displayen. För att välja en tidigare eller senare bild navigerar du med piltangenterna eller med värderatten. Om du trycker på det förminskande förstringsglaset kan du se fler bilder åt gången och det går navigera med neråt-/uppåtpil i det läget.
Det är svårt att avgöra en bilds kvalitet på en liten skärm, så det är ofta ett gott råd att vänta med att sortera ut bra och dåliga bilder tills du har möjlighet att titta på dem på en större skärm.
En del verktyg har man dock redan i kameran. Ett av dem är möjligheten att delförstora bilden. Ofta finns det en knapp med ett förstoringsglas. Vill du sen en annan del av bilden efter att ha förstorat den navigerar du med piltangenterna.
Ett annat mycket värdefullt verktyg är histogrammet. Hur du får fram det varierar med kameramodeller (se bruksanvisningen). På en del kameror får du fram det när du visar bilden och trycker på Disp-knappen. På andra trycker du Info-knappen. Histogrammet är ett diagram över ljusstyrkan för olika delar av bilden. Längst till vänster i bild ser du de mörkaste färgerna i bilden och längst till höger de ljusaste. För varje nivå visas en stapel över antalet pixlar som har den ljus-/mörkhetsgraden. Blir det "berg" långt till vänster innebär det att bilden är mörk och ligger de till höger är bilden ljus. Så kan man vilja ha det, men det man ska hålla uppsikt över är om "berget" ligger så att det blir en rak kant mot någon av sidorna. Blir det en sådan rak kant på vänstra sidan har de skuggade delarna i bilden förlorat sin detaljrikedom. Är kanten till höger har högdagrarna förlorat detaljrikedomen. Man säger att de blivit utfrätta - det finns inget kvar att se i dem. "Berget" bör alltså nå botten innan det hamnar utanför rutan.