Semiotik är ett samlingsnamn för teorier och studier av tecken. Man studerar hur betydelser uppfattas och mening bildas i kommunikativa sammanhang.
Mycket är gemensamt mellan texter och bilder, och många av begreppen som används i bildanalys används också i litteraturanalyser. Inte alls underligt, då både text och bild handlar om berättande och budskap.
För att göra bildanalyser behöver du de semiotiska begreppen på denna sida. Dessutom behöver du kunskap om, och begrepp för, det som tas upp under rubriken Bilden> i menyn. Läs på!
Ett tips är att titta igenom sidorna med bilden du ska analysera liggande framför dig. Det kan ge dig uppslag till vad du kan ta upp i din analys samtidigt som det hjälper dig att sätta ord på det du ser. Lycka till!
Det finns tre typer av tecken i semitiken: ikoner, index och symboler. Ikoner är tecken som bygger på likhet. Det avbildade ser verkligt ut eller man känner åtminstone igen det. Ett exempel på en ikon är en "knapp" i ditt datorprogram om ser ut som en skrivare. Du känner igen skrivaren och förstår därmed att dokumentet kommer att skrivas ut om du trycker på den.
Index är ett utpekande tecken. Vi ser inte direkt vad det betyder men det finns ett logiskt samband och vår slutledningsförmåga säger oss vad det betyder. Spår i snön är ett tecken för att någon gått där tidigare och en vattenpöl är ett tecken på att det regnat tidigare.
Symboler måste vi lära oss tolka för att förstå. Det kan vara bokstäver, flaggor eller trafikljus. Det finns ingen likhet och inte heller något samband med det den representerar. En del tecken kan se ut som ikoner men ha annan innebörd och blir därmed symboler. Det kan till exempel vara en kvinna och en man på en dörr, vilket betyder toalett.
Med begreppet kontext menas sammanhang. Vi delar upp kontext i fyra olika underbegrepp: inre kontext, yttre kontext, sändarkontext och mottagarkontext.
Den inre kontexten är kärnan i det vi använder föra att föra ut budskapet. I fotosammanhang är det alltså själva fotografiet, det vill säga motivet, innehållet i bilden.
Den yttre kontexten är det som finns omedelbart utanför den inre kontexten. Om bilden är tryckt i en bok eller tidning kan det vara texter och andra bilder i bildens närhet. Hänger bilden på en vägg tittar man på inramning, vad som finns i närheten och hur bilden är belyst. Den yttre kontexten kan förklara, förstärka eller förvandla ett budskap.
Sändarkontexten handlar om hur vår vetskap om avsändaren påverkar vår tolkning av budskapet. Våra åsikter om fotografen, tidningen som publicerar den eller företaget/organisationen som använder bilden i sin marknadsföring påverkar vår tolkning av den.
Mottagarkontext avser hur betraktaren tolkar bilden olika beroende på sin bakgrund. Vilka kunskaper och tidigare erfarenheter vi har samt vilken kultur och religion vi tillhör påverkar. Till exempel är det avgörande om vi läser text från vänster till höger eller tvärtom, om vi ska tolka det som om en människa går bort eller tillbaka hem på en bild.
En denotation är en direkt betydelse, det vi ser. Denotationer tolkar olika människor relativt lika.
Exempel denotation: En ung man och en ung kvinna sitter på en strand. Mannen håller ett glas på fot med röd dryck i sin hand. Det ligger en tröja på marken bredvid dem.
En konnitation är en indirekt betydelse, en tolkning eller association. Denna del av tolkningen skiljer sig mer mellan olika betraktare eftersom den starkt påverks av betraktarens bakgrund, kunskaper och erfarenheter.
Exempel konnotation: De är förälskade. Det är varmt (tröjan ligger slängd på stranden). Drycken i glaset är rödvin (glaset har fot).
Det kan också finnas associationer som du är ensam om. Du kanske påminns om situationer du varit med om eller människor du känner, vilket gör att du tolkar bilden på sätt som du är relativt ensam om. Gränsen mellan konnotationer och privata associationer är flytande, men du bör göra skillnad på dessa, i alla fall om bilden ska användas för att kommunicera med andra.
Exempel privata associationer: Den unge mannen påminner om min kusin Fredrik. Igår satt jag också på en strand men jag var törstig för jag hade glömt min vattenflaska hemma.
Vi konstaterade tidigare att ikoner är avbildningar som ser verkliga ut. Det ikoniska skiktet är hur vi tolkar innehållet i bilden utifrån en likhetsrelation mellan bilden och det avbildade. Med andra ord handlar det om det konkreta i bilden, se helheten och hur de olika delarna relaterar till varandra.
Exempel: Blå himmel speglar sig i vatten. Tomatröd tröja.
Här handlar det mer om bildens färg, form och texturer och hur dessa påverkar tolkningen av bilden. Dessa tolkningar är mer abstrakta, som känslor och stämningar.
Exempel: Blått är frihet. Härligt ute, lugnt och stämningsfullt. Tröjan är tjock, mjuk och varm.
Metonymi har en överförd betydelse. Det finns en närhet mellan två begrepp, som en nalle och ett barn, eller det kan handla om en del av en helhet, som en kungakrona och en kung. Kungakronan kan få representera kungen. En tekopp kan stå för frukost. En nalle kan stå för barndom.
Metaforer är en sorts liknelser. I litteraturen säger man att liknelser ska bestå av två led som förenas av ett sammanbindande ord, till exempel "fri som fågeln" eller "söt som socker", medan metaforer är bilder utan "som" mellan. Man kan till exempel säga "öknens skepp" istället för en karavan med kameler. Att "lägga korten på borden" innebär inte att göra det bokstavligt utan att berätta hur det verkligen förhåller sig.
Även i bilder finns det metaforer. De får sin betydelse i ett sammanhang genom att de kan associera med det som ersatts i bilden.
Metaforer kan vara självklara, som att en vit duva står för fred, en röd ros för kärlek och en uggla för klokhet, men också mer oväntade och kreativa. Det är de oväntade som väcker intresse. Att hitta bra metaforer kan dock vara krävande då de gärna ska vara nyskapande och kreativa samtidigt som det krävs att betraktaren ska förstå dem för att budskapet ska gå fram.
Subjektiv kamera: Bilden ser ut att ha fångats genom en persons ögon. Kameran placeras i ögonhöjd. Bilden tas gärna med vidvinkelobjektiv. Det ger betraktaren en känsla av att vara mitt i händelsernas centrum. Om sidorna på bilden och förgrunden har dålig skärpa kan det förhöja känslan.
(Foto: Linnea Hedlund)
Objektiv kamera: Motsatsen till subjektiv kamera. Kameran är just en kamera och uppfattas inte som en person.
(Foto: Linnea Hedlund)
Subjektiv kamera kan också användas för att visa hur någon ser motivet, som i en film där man får se med en av karaktärnas ögon. Jämför de två bilderna. Fotografen Linnea Hedlund fotade någon som åkte rodelbana på den vänstra bilden. Vi känner oss som iakttagare. Sedan satte Linnea sig själv i släden och tog ytterligare en bild. Vi ser nu bilden ur hennes, huvudpersonens, synvinkel som om vi själva var på väg att åka nerför branten.
Vilket bildutsnitt som ska användas väljs ofta redan vid kompositionen i sökaren, men naturligtvis beskärs många bilder i efterhand också. Oavsett vilket kan beskärning göras för att renodla en bild, men också för att ändra på bildens budskap, något som görs ofta i media. Till exempel kan bilden beskäras för att få det att framstå som att två personer som råkar befinna sig på en bild har en relation eller kanske är osams av någon anledning.
Skulle man ha sett hela situationen skulle man ha förstått att så inte var fallet. Bildexemplet är taget från ett bandfoto, men du ser sådant här på löpsedlarna ofta. En och samma bild kan till och med återanvändas i olika sammanhang med olika beskärningar för att berätta olika historier - sanna eller osanna.
Om bakgrunden är rörig eller innehåller element som inte passar bildens syfte är det vanligt att man frilägger huvudmotivet för att renodla bilden. Man tar bort bakgrunden.
Ibland är det det som inte finns med på bilden som är det viktiga. Ni minns kanske Barncancerfondens reklamfilm där det satt barn på stolar, men en stol var tom. Det skar i hjärtat. Det saknade barnet sände det starkaste budskapet.
Genom att lägga till något i bilden som inte borde ha varit där naturligt kan man berätta något: skräp på en strand, en trasig cykel (påkörd) i ett idylliskt sommarlandskap eller en ensam nalle på en parkbänk.
En detalj som ersatts med något annat sänder också budskap. Det sätter igång vår fantasi och vi börjar fundera. Det kan vara en vuxen som tar ett barns roll eller tvärtom, ett barn som leker med ett vapen istället för en leksak eller en man i kjol.
Det sista uttrycket kanske inte har så mycket med bildanalys att göra, utan säger mer om själva skapandet. Ändå passar det in i sammanhanget, och uttrycket används flitigt. Som fotograf (eller i annat skapande) måste man ibland skippa favoritbilden för att den inte fyller önskad funktion. Den må vara hur vacker som helst, men berättar den inte det den ska måste man välja en annan bild istället även om man inte är lika förtjust i den. Det kan också vara så att den inte passar in i sammanhanget om det är en serie bilder. Att ta bort en enskild - om än lyckad - bild kan göra helheten bättre.