SVERIGE
Klicka på en bild om du vill se den större, och klicka igen för att återgå. Sidan ses helst på större skärm (dator) för att bilderna ska visas i rätt ordning. Skrolla ner eller använd genvägarna nedan.
SKELLEFTEÅ CENTRUM, det är där vi bor. Staden kallas Guldstaden, och detta för att Skelleftefältet är ett av världens mineralrikaste. Inte exakt i stan, men i området, bryts det guld. Uttrycket "He ska allri gå" tystnar och byts ut mot en byggboom och en stor framtidstro.
NORDANÅ är ett kulturområde i Skellefteå. Här finns bland annat museum, konsthall, teaterscen, restaurang och lanthandel med sommarcafé. En del rivningshotade hus har genom åren flyttats hit för att rädda dem till eftervärlden.
BONNSTAN är ett område med kyrkstugor vid landsförsamlingens kyrka i Skellefteå. De norrländska kyrkstäderna byggdes på 1600-talet när det var kyrkogångsplikt i landet. De som hade för långt för att kunna gå fram och tillbaka till kyrkan på en dag, övernattade i kyrkstugorna. Nästan hela bonnstan brann ner 1835, så stugorna som finns här idag är byggda i slutat av 1830-talet. Det har brunnit vid flera tillfällen. Efter en brand 2012 finns 114 hus och 376 kamrar kvar.
Bonnstan hade även en social funktion. Här hölls marknader och här träffade man släkt och vänner. Man roade sig och samlades till ting. Men allt var inte frid och fröjd. Det var stökigt långt in på nätterna och här fanns fem krogar. Till och med länsman drev lönnkrog här. (Källa: bonnstan.se) Det är svårt att tro om det idag så lugna och fridfulla området.
ROVÖN är egentligen en av flera öar mellan landskyrkan och Mobacken, men Skellefteborna använder namnet om hela området. På Rovön hade landsförsamlingen tidigare ett kapell och sommarhem för konfirmander. På 1950-talet bedrevs kyrkans sommarverksamhet här, innan hängbron till Kyrkholmen byggdes. Kapellet är numera fårhus i Varuträsk. Namnet Rovön kommer antagligen från att man odlade rovor här. Området är idag ett friluftsområde. (Källa: skelleftea.se)
PITE-RÖNNSKÄR är en ö i Västerbotten, men på gränsen till Norrbotten. På ön finns ett fiskeläge, fyr, lotsstuga och ett kapell från 1771. Idag är fiskestugorna fritidshus. Fyren flyttades från Sandhammaren i Skåne till Pite-Rönnskär 1905. Den är den tredje högsta fyren i Sverige och Sveriges högsta järnfyr. Fyren släcktes 1970, men tändes åter vid 100-årjubieleet 2005. Numera lyser fyren från våren tills isen lägger. (Källa: skelleftea.se)
FURUÖGRUND är en by drygt 3 mil norr om Skellefteå. Här fanns tidigare en såg och en hamn. Numera är det sommarcafé i hamnmagasinet och hamnen används som småbåtshamn.
Vid kyrkan i KUSMARK finns BÖNENES TRÄDGÅRD. Den är uppbyggd med Frälsarkransen som inspiration och ska inspirera till bön och meditation. Här är några bilder från ett snabbt stopp en regnig dag. (Ett snabbt stopp kanske inte är rätt tänkt för en sådan trädgård dock.)
RISMYRLIDEN är ett nybygge från 1825 ca fyra mil väster om Skellefteå. Gården var bebodd och brukades till 1967. Sedan 1991 drivs sommarverksamhet på gården genom den ideella föreningen Rismyrlidens vänner.
När befolkningen ökade på 1700-talet räckte inte den uppodlade marken till, och nybyggen utsynades. Nybyggarna fick fördelar som skattebefrielse under tiden gården anlades och de togs inte heller ut som soldater. Det var mycket som skulle göras: fähus, bostadshus och lador skulle byggas, odlingsbara myrar skulle dikas, stenar skulle forslas bort, stängsel och gärdesgårdar skulle sättas upp. Länsstyrelsen gjorde kontroller för att se att arbetet utfördes enligt tillståndet som givits. Var för lite gjort kunde tillståndet för nybygget dras in utan ersättning för nedlagt arbete. Den första tiden levde nybyggaren mycket primitivt, ibland så enkelt som under en yvig gran. (Källa: rismyrliden.se)
w.jpg)
w.jpg)
FINNFORSGROTTAN ger ett rätt obetydligt intryck. Den är inte stor, men berättelserna kring den är spännande. Många i min generation har läst Finnforsrövarna av Josef Stenlund. Det hade även våra småländska gäster. Det är en skönlitterär bok som säkerligen kryddats en hel del, men det finns dokumentation kring skogsrövare som bodde i grottan på 1500-talet. Googla på finnforsrövarna om du är nyfiken.
BOLIDEN är ett gruvsamhälle 3 mil nordväst om Skellefteå. 1924 hittades guld på en myr i Bjurliden och ett samhälle växte upp. På grund av ett feltryck på Generalstabskartan fick orten gruvans namn, Boliden, istället för Bjurliden. Boliden har aldrig varit en egen kommun, vilket beror på att samhället i praktiken var helt styrt av Bolidens Gruv AB fram till år 1965 då Skellefteå kommun tog över ansvaret. Bilden nedan är tagen från Strandudden, EFS sommargård i Boliden. (Källa: Wikipedia)
I NORSJÖVALLEN finns en gammal kvarn, som enligt en (felstavad) skylt på väggen, är byggd 1891. Den var i bruk till 1970-talet, men har sedan fått stå och förfalla. Då och då talas det om att rädda den för eftervärlden, men det börjar nog brådska. Den har lutat betänkligt i flera år.
KALVTRÄSK är en liten by, så liten att den inte ens klassas som småort längre. Enligt deras webbsida bor det cirka 35 personer där. Ändå ordnas massor av evenemang här, vilket lockar många besökare. Här finns butik, kyrka, White Mountain Lodge med restaurang och logi. Och så bor Morgan i Kalvträsk. Gäddfiskaren. Jag har inte träffat honom på flera år, men Morgan är en jättefin kille man inte glömmer. Vi gick lärarutbildningen tillsammans.
MÅRDSELEFORSEN är ett mycket vackert parti av Vindelälven. Broar och stigar leder runt i området. Älven grenar sig och första hängbron går över en stor fors (tog inget kort på den). När man passerat den kommer man till mindre och lugnare flöden, som tilltalar mig mer.
SKELLEFTEHAMN ligger vid havet 15 km från Skellefteå. En gång i tiden låg det en fiskarby där som hette Kallholmen. Under de första decennierna på 1900-talet hände mycket och fiskarbyn blev till ett brukssamhälle. 1912 kom järnvägen, året efter invigdes hamnen som fick namnet Skelleftehamn och 1928 byggdes ett smältverk på ön Rönnskär. Fem år senare bytte samhället namn till Skelleftehamn. Fortfarande heter dock bostadsområdet på ön med samma namn Kallholmen. (Källa: Wikipedia)
Ön GÅSÖREN ligger utanför Skelleftehamn. Här byggdes en fyr kombinerad med fyrvaktarbostad 1881. Fyrvaktaren med familj bodde på ön under den tid på året då det gick segla, men när farleden frös flyttade familjen in till fastlandet. Fyrvaktare fick dåligt betalt, men hade ett stort ansvar. Om fyren inte brann som den skulle och ett fartyg gick på grund, kunde fyrvaktaren ställas inför rätta. 1921 byggdes en ny automatiserad fyr och den gamla släcktes. 1904 blev ön lotsplats och det röda huset byggdes för personalen. 1968 lades lotsplatsen ner. På senare år har det blivit mer liv och rörelse på ön igen, och 2003 tändes den gamla fyren åter. Nu lyser två fyrar på ön. (Källa: bottenviken.se) 2018 började gå båtturer dit, och vi fyllde hela båten med så många familjemedlemmar som det fanns plats för.
ÖRVIKEN har fått sitt namn från holmarna Lillären, Mittenören och Sörören. Från början var det sågverket, som startade sin verksamhet 1894, som tog namnet, men även orten som växte upp kring sågen fick samma namn. Efter en brand 1991 har verksamheten minskat, men fortfarande arbetas det i en del av de vackra lokalerna.
SJÖN, HJOGGBÖLE, är platsen där P.O. enquist väste upp. Det gröna huset. Bönhuset ett stenkast bort. Dasset. Hjoggböle är känd som författarbyn då tre författare vuxit upp här. Förutom Enquist är det Kurt och Anita Salomonsson. Dessutom bodde Hjalmar Westerlund här, men han flyttade till Hjoggböle i vuxen ålder.
Namnet RENBERGSVATTNET borde ha med renar att göra, men så är det inte enligt Nisse Lindblom. Förmodligen borde byn heta Rönnbergsvattnet. Rönn heter rän på burträskmål. Folk kom långaväga ifrån för att plocka mogna rönnbär i byn. Dessa torkades sedan och gavs sedan till grisarna som vitaminpiller. (Källa: renbergsvattnet.se)
Västerbottens äldras daterade byggnad är en lada från 1588 i Renbergsvattnet. Den finns inte med på bilderna, men däremot - om jag minns rätt - Renbergsvattnets äldsta hus. På samma gårdsplan, i ett fint gammalt hus, bor Tanja och Peter med sonen Rikard. De är det allra bästa med Renbergsvattnet.
Vid Bureälvens utlopp från Burträsket ligger byn BODBYSUND. Denna bild över älven tog jag en midsommarnatt.
BURTRÄSK verkar vara ett samhälle alla har hört talas om, även om de inte vet var det ligger och ännu mindre hur det uttalas. Burträsk är kanske mest känt för att Västerbottensosten görs här. Samhället ligger vackert vid Burträsket, och från området vid campingen leder en hängbro till en långsmal ö som vi av någon outgrundlig anledning kallar kärleksön. Burträskarna själva tycks inte känna till den benämningen, i alla fall inte de jag har frågat. Till den tallrika ön återkommer vi gång på gång, och där är de flesta av bilderna tagna.
BUREÅ ligger cirka 2 mil söder om Skellefteå. Här gick jag och våra barn grundskolan, och i Bureå kyrka gifte Jonas och jag oss, precis som alla våra barn.
På Klosterholmen i Bureå finns lämningar av ett kloster från 1400- och 1500-talen, om det Johannes Bureus hävdade år 1601 stämmer. Adelssläkten Bure härstammar från Bureå, och enligt släktboken var det en i Bureätten, Olof Härsesson, som byggde klostret. Hans bror, Fale Herssesson, "byggde på fadern Härses fäbodar och kallade det Falmark. Förfader till de 16 bönderna i Falmark". (Källa: Wikipedia)
En del av bilderna är fotograferade ute på SKÄRET, bland annat den med en man som står och lutar mot räcket på en ramp. Rampen lär vara den gamla älvsbron från Östra Falmark. 1875 byggdes det ett sågverk på Snöskäret i Bureå, Bure AB. Sågen var modern och drevs med ångkraft. Ett samhälle med bostäder, affärer och caféer växte upp runt sågverket. På Skärvägen, vägen ut mot Skäret, kunde Bureborna till sitt stora nöje se kineser med hårpiskor och afrikaner med apor och papegojor som seglat till Bureå för att lasta trävaror och pappersmassa. Idag är sågen och pappersmassafabriken nedlagda. (Källa: skellefte.se)
Innan ångsågen byggdes var det vattenkraft som gällde. 1797-1898 drevs en vattensåg vid STRÖMSHOLM. Strömsholms herrgård ligger vackert vid forsen. Mot slutet av 1800-talet byggdes även en disponentbostad som fick namnet Åbacka. Gården byggdes sedan ut och om och här bedrevs länge vård inom landstingets regi. Numera är Åbacka rivet, men kvar finns den rosa paviljongen som disponenten köpte på Stockholmsutställningen 1897 och lät frakta hit med båt. (Källa: kringla.nu). Du kan se lusthuset på en av bilderna. En stor del av bilderna nedan är fotade på området runt Strömsholm och Åbacka.
LINNÉSTIGEN är 3,5 km lång och följer Bureälven från Strömsholm till Bursjön och vidare mot Holmsjön. Så här skrev Linné om Bureå 1732:
"Skogarna är härliga av tall, gran och överflödig björk, så att ingen ort är angenämare i Sverige att resa igenom om sommaren. Jag önskar, att de som vilja bestrida att vissa örter växa i vissa länder, ville visa mig orsaken till att björk, vide, åkerbär, hjortron och blåklockor växa här så överflödigt och varför smörblommorna växa här så mycket att de göra hela ängarna gula, helt sköna att se på."
BURVIK är en by vid havet, cirka en mil sydost om Bureå. Här bor cirka 50 personer, men sommartid blir det betydligt fler då fritidshusen fylls. Många har varit på sommarkolla, läger och kick off i Burvik, men 2010 la verksamheten på sommargården ner. Tråkigt! Det är en jättefin plats. De flesta av bilderna nedan är fotade där.
BJURÖKLUBB är det östligaste området i Sverige, förutom Haparandakusten. Klubb betyder udde. Här finns fyr, café, fiskeläge, fornlämningar och ett kapell. Området är naturreservat. Det utstickande läget i havet, gör att havsbrisen hjälper till att hålla molnen borta. Det är ofta sol här på sommaren.
KALLVIKEN är en gammal hamn- och marknadsplats utanför LÖVÅNGER. Läget var bra och hamnen skyddad. Från 1600-talet använde Lövångers och Burträsks bönder Kallviken som utskeppningshamn. Härifrån sändes främst sågat virke och tjära, men även livsmedel som malt, smör och saltad och torkad fisk. Här hölls också marknader, och det byggdes en kaj och varumagasin där bönder och köpmän förvarade sina varor. Några magasin finns bevarade. Under 1800-talets senare del avtog böndernas seglatser, men istället växte linjetrafik med passagerare och gods fram. Den sista båten lossades 1965 och sedan dess används Kallviken som småbåtshamn. (Källa: skelleftea.se)
Gården i ZAKRISMARKEN är svärfar Lars barndomshem. En gång i tiden gick stora vägen precis vid huset, mellan huset och garaget. Idag är detta "fridens boning", som n' Ernst sa förstgången han var hit. En riktig idyll. Nu är det en ny familj som får njuta av idyllen.
Skog ska skötas. Här är några bilder från en plantering våren 2021. Ett tips från en skogsarbetare modell yngre är att sätta sig ner vid varje planta och sköta om den. Bland annat vill den ha lite sand att äta, berättar hon.
ZAKRISMARKEN stavas med Z av de boende, men på kartan står det S, om byn ens finns med. Någon vägskylt finns det inte längs vägen mellan Flarken och Bygdeträsk, men grannbyn Jonasmarken har skylt. Byarna sitter nästan ihop, där de ligger på var sin sida om FLARKÅN. I Flarkån bor "rua" (bäcköring) och en konstnärlig bäver.
Två av bilderna, de med röda hus, är från FURUBRÄNNAN. Det är byns gamla skola. Efter att den stängdes har den fungerat som samlingslokal/bönhus.
På RÖSBERGET, Flarken, finns JÄTTEKYRKAN. Det är två flyttblock som står lutade mot varandra och under dessa finns ett triangelformat utrymme. Det lär ha hållits riktiga vigslar här i modern tid (källa: geocaching.com). I närheten finns också gravrösen från bronsåldern.
Några av bilderna är fotograferade efter vägen mellan Bygdeträsk och Flarken.
ABBORRTJÄRN hittar man om följer en av skogsvägarna österut från gården i Zakrismarken en halvmil eller drygt det. Det en liten skogstjärn med tusenbröder. Så kallas det när det är väldigt många, men bara små, abborrar (eller rödingar) i en sjö. De växer snabbt så länge de livnär sig på plankton, men när de ska övergå till annan föda räcker den inte till för att de är så många, och så blir de inte större. Detta händer när det saknas rovfiskar som gallrar beståndet. (Källa: Jonas och Wikipedia)
KILLINGSANDS HAVSBAD ligger i närheten av Robertsfors. Vi har varit här flera gånger men bara på kvällstid eller över med husbil över natten, och då har det varit lugnt och väldigt trevligt här. Här finns en stor sandstrand, gungor, en volleybollplan och utedass.
På gränsen mellan Vindeln och Lycksele kommun ligger naturreservatet MÅRDSELEFORSEN. Via hängbroar och spänger tar man sig ut på öarna i Vindelälven. Vackert!
UMEÅ, "björkarnas stad" eller "Skellefteå södra" som staden också kallas, är Norrlands största stad. Umeå är känt för sitt universitet, universitetssjukhuset och ett gäng grabbar som brukar vara med i hockeytävlingar och kallar sig själva för "Björklöven".
Siv-Anita fyllde 60 år, och det firade vi med en helg på OLOFSFORS BRUK. Järnbruket togs i bruk 1764. Det fanns gott om skog att göra kol av i området, men malmen fick skeppas från Utö i Stockholms skärgård och Dannemora gruvor i Östhammar. Hammare och blåsmaskiner för smidet drevs av Laduåns forsar. Det krävdes enorma mängder skog för att göra järn. I Mellansverige började skogen ta slut, och Norrlands stora skogar blev räddningen för Sverige som ledande nation på järnframställnig. Långa frakter gjorde att bruket inte blev särskit lönsamt och när nya metoder att smälta järn kom i slutet av 1800-talet lades produktionen av tackjärn ner. Företaget, Olofsfors AB, fortsatte dock med annan verksamhet och är fortfarnade aktivt. Järnbruket är idag museum med konsthantverkare, restaurang och logi. (Källa: Wikipedia)
