SVERIGE
LAPPLAND
Klicka på en bild om du vill se den större, och klicka igen för att återgå. Sidan ses helst på större skärm (dator) för att bilderna ska visas i rätt ordning. Skrolla ner eller använd genvägarna nedan.
Kiruna
Klockan var nästan midnatt när vi passerade KIRUNA, men vi bestämde oss för att stanna till och ta en titt på kyrkan. Under arkitekturåret 2001 röstade svenska folket fram Kiruna kyrka till "Alla tiders bästa byggnda, byggd före 1950" i Sverige (källa: Wikipedia). Kiruna är ett gruvsamhälle, och precis som Malmberget, håller staden på att flyttas för att gruvan ska kunna utvidgas. Kyrkan är planerad att flyttas år 2025-2027. Planen är att lasta upp hela stora kyrkan på en trailer och i sakta mak flytta den till den nya platsen (källa: svt.se).
Upp
Gällivare
LAPPEASUANDO är en by som ligger där E10/E45 korsar Kalixälven. Älven utgör gränsen mellan Kiruna och Gällivare kommun, så byborna bor i olika kommuner. Så många människor såg vi inte till, men desto fler båtar. Jag, som inte alls är båtintresserad, fascinerades ändå av hur annorlunda älvsbåtarna ser ut mot dem man ser på sjöar och älvar hemma i Skellefteåområdet. Båtarna som låg längs Kalixälvens båda stränder var smala och spetsiga både i för och akter. Färgerna varierade, men alla hade samma form. Kalixälven är en av Sveriges fyra outbyggda större älvar. Kanske måste båtarna se ut så här för att fungera i forsrika vatten?
Upp
Jokkmokk
Om JOKKMOKK visste jag bara att här brukar det vara marknad mitt i smällkalla vintern. Nu vet jag även att det finns en fjällbotanisk trädgård i skogen precis vid stan. Denna gång pausade vi bara på genomresa. Trädgården var helt rätt ställe för en skön röra-på-benen-paus.
Upp
PORJUS gamla kraftstation invigdes 1915 och är idag museum. Kraftverksbyggnaden är mycket vacker, såväl exteriör som interiör. Tyvärr tog jag ingen bild som gör den vackra byggnaden rättvisa, men lite kan man ana på bilden från infarten.
Guiden berättade mycket intressant. Arbetet med att bygga ett kraftverk i väglöst land var mycket hårt. Järnvägen höll på att byggas, men den hade inte hunnit hit. De första månaderna fick man bära material och förnödenheter 5 mil på en turiststig som Svenska Turistföreningen hade iordningsställt några år tidigare. De som bar fick betalt per kilo. I genomsnitt bar männen 50 kg, men en del kunde bära uppåt 100 kg. Arbetarna bodde trångt i enkla baracker där upp till 12 man kunde dela säng.
Kontrollrummet är tjusigt med manöverpaneler i två sorters marmor. Den ljusare av dem importerades från Italien. I mitten av rummet står ett bord och två stolar. På dessa satt två herrar vars titlar jag tyvärr har glömt. Status var viktigt, och den med högst status satt på den större stolen och den med lägre status på den mindre. På denna tid var 24-timmarsdygnet en nymodighet, och för att inte göra fel hade man satt en klocka på var sida av rummet. När klockan passerat 12 kunde herrarna flytta stolarna på andra sidan bordet och titta på den andra klockan, som var numrerad från 13 till 24.
Maskinhallen ligger 50 meter under jord. Utrustningen var mycket tung, och guiden berättade att man ibland behövde ta hästar till hjälp. Dessa firades ner genom schaktet du kan se på bilden av maskinhallens tak. Vi fick åka vanlig hiss. Guiden visade de vackra, gamla maskinerna. Men den gamla kraftstationen är faktiskt inte bara ett museum. Här möts dåtid, nutid och framtid. Här finns även utrustning som används för utbildning och man forskar på ny utrustning.
Upp
Arjeplog
ARJEPLOGSSTRÖMMARNA är ett fiskeområde nära Arjeplogs centrum. Här fiskar man öring, harr och sik. Eller så försöker man fånga något med kameran, som jag. Här är några bilder som jag tog medan Jonas fiskade här en augustidag 2006. Kamerornas bildkvalitet har utvecklats sedan dess...
Upp
Storuman
Det står KLIPPEN på kartan, men jag har sällan hört någon säga något annat än TÄRNAKLIPPEN och då har det varit EFS fjällgård de syftat på. Tärnaklippen ligger efter E12:an, 6 kilometer norr om Hemavan och någon mil från norska gränsen (fågelvägen). För att komma till kommunens huvudort, Storuman, får man köra över 15 mil enkel väg. Älven Jonas fiskar i är Umeälven och kyrkan som syns på några av bilderna är Hemavankyrkan.
Upp
Vilhelmina
Vilhelminatrakten har jag velat besöka länge, men det blev inte av förrän vi körde Vildmarksvägen sommaren 2020 tillsammans med Barbro och Rego.
VILHELMINA hette tidigare Volgsjö, men fick 1804 sitt nya namn efter drotting Fredrika Dorotea Vilhelmina. Även socknarna Fredrika och Dorotea har fått sina namn efter drottningen. I tätorten bor det cirka 3500 personer (2019), och i hela kommunen cirka 6500. Det gör en person per kvadratkilometer. Vilhelminaborna har gott om plats. (Källa: Wikipedia)
Upp
Vägsträckan mellan STALON och TRAPPSTEGSFORSEN är mycket vacker med fin utsikt över KULTSJÖÅN. Kultsjöån är Marsfjällens största rinnande vatten.
Upp
TRAPPSTEGSFORSEN är ett vattenfall format som en trappa.
Upp
I MARSLIDEN finns en mycket vacker sandstrand med klart, rent vatten, knotiga björkar och en helt fantastisk utsikt. Sällan har det känt så bra att hänga på stranden en regnig dag.
Upp
FATMOMAKKE är en gammal samisk mötesplats. Under 1780-talet ställde samerna i ordning två kåtor som kapell här. De samiska kyrkhelgerna samlade alla i fjällbygden och mer utrymme behövdes. Kyrkan som står här nu är den tredje kyrkan på plats, och den invigdes 1884 (källa: wildernessroad.eu/kapell). I naturen kring kyrkan ligger samernas kåtor och nybyggarnas stugor utspridda. Här finns även ett gravkapell och kyrkogård. Fatmomakke kyrkstad är skyddad som kulturpark, men de flesta kåtorna och stugorna är privata och används under helger och högtider. Den har fortfarande stor betydelse som andlig och kulturell mötesplats.
Upp
NORGEFARAGÅRDEN i KLIMPFJÄLL är timmerhus från 1832. När fjällbönderna skulle till handelsplatserna i Norge, fick de nattlogi för sig och sina hästar här. Nu är det servering och utställning i huset och en liten butik med blandade varor i stallet sommartid.
Upp
STEKENJOKK är ett högfjällsområde och renbetesland. Över kalfjället går Sveriges högst belägna asfalterade väg, som högst 876 meter över havet. Vägen byggdes på 1960-talet för att möjliggöra transporter till Stekenjokkgruvan. Gruvan la ner 1989, och idag är gruvbyggnaderna rivna. Kvar finns bara en sligdamm. Det förs diskussioner om att öppna gruvan igen. Det skulle ge arbetstillfällen för orten, men ställa till problem för rennäringen.
Sedan gruvan stängdes hålls inte vägen öppen vintertid längre, men från 6 juni till mitten av oktober ska vägen vara körbar. När vägen plogas upp är det flera meter snö. Bertil Fjellström berättar i ATL: "Man känner när traktorn åker på vägen och om den åker av. Börjar det luta lite så vet man att man får dra upp lite. Sen har vi ju GPS som det funkar riktigt bra med nu när mottagningen funkar där uppe." (Alexander Weimar, ATL, 2 maj 2019)
När vi är här, 20 juli, finns det fortfarande snö här och var, men inga snövallar vid vägen. Vi skickar bilder med snö och videkissar på Messenger och får avundsjuka svar från Skellefteborna som håller på att rinna bort med 30 grader i skuggan.
Vi skämdes nästan när vi satte oss i bilen hemma för att åka hit. Sommaren 2020 skrevs det mycket om hur husbilsfolket skrämde livet ur stackars renkalvar och att det var rena rama Stockholmsträngseln efter vägen. Antagligen hade det hunnit lugna sig ordentligt innan vi kom, för det var lugnt och några renar såg vi knappt. Kanhända minskade turisterna med vägens snökanter på Stekenjokk, som detta år hade varit 7 meter höga när vägen öppnades för säsongen.
Upp
Fortsättningen av resan gick i Jämtland. Du hittar den under rubriken Strömsund.
Upp
Lycksele
LYCKSELE har jag förvånansvärt få bilder från, trots att vi varit här flera gånger.
Några bilder från Gammplatsen och en bild tagen från ett hotellfönster, samt en bild från Budhas kafferosteri där Jonas får lära sig hur kaffe ska drickas. Själv har jag
insett att det inte ska drickas.
Upp
